2018 > 09

Nu är man igång igen med besked efter sommarledigheten. Härliga sommarminnen berättas kring lunchborden här på jobbet men vi är också många som pratar om oron för klimatförändringarna.  Som så många andra hade även jag en dubbel känsla när jag njöt av sommarsolen och ett glas rosé.

Personligen har mina tankar under sommaren också kretsat kring plast. Innan semestern besökte jag Almedalen och de mest lärorika seminarierna för min del handlade om vår tids plastutmaning. Sedan kunde jag inte riktigt släppa frågan. Hela sommaren har jag reflekterat av all plast vi har runt omkring oss. Är den plast som jag håller i handen återvinningsbar, hur blir det att ställa om? Min tandborste, kan man ha en utan plast? All snabbmat och snabbdryck överallt (och jag har sannerligen druckit mycket vatten ur plastflaskor denna sommar), hur kan vi minska skräpet? Och hur får vi människor att inte lämna sitt skräp i naturen och också att sopsortera mer?  Bara 14% av all plast som används i världen samlas in för återvinning, resten går i bästa fall till energiutvinning. Men den allra största delen hamnar någon annanstans; deponi, landutfyllnad och i …haven! 
Även vår plast här i Sverige exporteras och kanske till länder som har ännu sämre förutsättning än vi att ta hand om det. Fortsätter plastanvändningen med samma tillväxt som senaste 30 år och utan bättre återvinningsgrad så kommer vi ha mer plast än fisk i haven om bara 30 år! Och det är snabbrörliga konsumentvaror näst efter fiskenäringen som är den största boven. 


Vi verkar i en intressant bransch i en intressant tid. Om 30 år har vi en befolkning på jorden som närmar sig 10 miljarder. Om vi fördelar all den mat som produceras nu lika över 10 miljarder människor så kommer vi inte bli mätta, inte heller klara livhanken. Samtidigt som det finns en begränsning i odlingsbar mark, i vattenresurser, i ekosystemtjänster, i …ja ni vet. Så en sak är säkert, vi kommer inte göra saker och ting på samma sätt i vår bransch i framtiden och då pratar jag inte om en framtid jätte långt bort. Och det är spännande. Vilken mat kommer vi producera i framtiden, hur kommer den att förpackas, hur kommer veckomenyerna att se ut. Om vi har en koldioxidbudget som inte får överskridas, hur ska den fördelas? Kanske är det så att just maten måste ha en del av den budgeten men då måste vi bli så mycket bättre på att minska på annat håll.

Jag är så grymt imponerad av svensk stålindustris hållbarhetsarbete med att göra fossilfritt stål där restprodukten blir vatten istället för koldioxid. Ta en titt på det och låt er inspireras, innovation är fantastiskt. Men fram tills vi har alla innovativa lösningar på plats i vår bransch så får vi jobba med vad vi lägger på tallriken. 

Hälsningar,
Erica Bertilsson
Kommunikations - och hållbarhetsdirektör på Arvid Nordquist

Läs hela inlägget »